Friden bär ett annat tyg...

Att plocka fram och släppa ut det som jag bevarat såå
djupt i såå många år. I 19 år hade skärvan legat långt
långt in i mig.
Jag visste att det skulle blir svårt och tufft att gräva
fram den men lät inte rädslan hindra mig mer.
Jag visste att känslorna skulle bli många och tunga men
kraften om att göra mig fri gav mig styrkan att
gå allt det jobbiga till mötes. Den sista biten skulle lyftas
ur mig nu och så var det bara!

Här nedan beskriver jag tankar om detta.


Jag hade lindat in den i det vackraste skydd man kan någonsin
tänka sig. Inlindat i det mjukaste, tunnaste tyg som finns som
glittrade och strålade av den varmaste kärlek.
Med sin omsorg gav den sin enorma kärlek. Kärlek som höll
min skärvas låga vid liv.Fast det liv de levde var i det gömda
landet djupt djupt inom mig.Men inte för det det glömda landet.
Landet jag kunde besöka när jag behövde närhet, ömhet,
tröst och kärlek. Lågan den lös i sitt svaga sken slocknade
aldrig, för beskyddet från tyget gav den all den näring den
behövde.
Den misströstade aldrig för den kände sig trygg.
Den misströstade aldrig för den fick kärlek.

Men så en dag började tyget att vika upp sig så det glimtade
till ljus utanför. En bit av skärvan lyftes ur, men inte allt.
Chocken av att släppa en bit fri gjorde att tyget slöt sig igen.
Omsorgsfullt började den pyssla om den bit som fanns kvar.
Noga noga men så mjukt vek sig tyget omslutande och varmt
med all sig kärlek om den del som nu var kvar.
Tiden gick och den gömda återfick sin trygghet.
Men den tryggheten skulle inte vara lika länge denna gång,
för ytterligare en gång öppnade sig tyget och denna gång helt,
så solen sken rakt in.
Den gömda undanstoppade lilla skärva lyftes ur sitt bo.
Den var nu äntligen redo att lämna och tyget var redo
att släppa.
Allt gick fort och efter en kort stund var tyget tomt och skärvan
borta, det hade nu ingeting att omsluta och skydda.

Det var en jobbig tid  och det tappade sin identitet.
Utan sin uppgift om att skydda den skärva den älskat och
omsorgsfullt tagit hand om blev det nu bara såå tomt.
Men så en dag började det att skina starkare än någonsin och
dess ägare sa:
-Du ska få byta kropp nu, det finns andra som behöver dig.
Det finns andra som är i sorg och har skärvor som behöver
din kärlek.
Tack för den här tiden, utan dig hade jag gått sönder inombords.
Skärvan jag burit tillsammans med dig är borta sen ett tag nu
och vi har fått vilat och helat oss efter alla dessa år.
Jag är fri nu, och du är fri från mig nu.
Gå vidare och hjälp andra som behöver dig, jag kan varmt
rekommendera dig min vän, ingen hade gjort ett lika bra jobb
som du!
Jag har bara en önskan,
Stanna aldrig för länge hos någon, det är många som behöver
din hjälp!

TACK!

Att släppa det man burit sååå länge skapar först en tomhet
inombords men sen kommer friden och den kära vänner
bär ett helt annat TYG ,-)




Kramar//
Marianne, din fe