Natten är mörk, fuktig och sval.
På sjön dansar långsamt
disen sig fram och fyller
mörkret med
ett litet svagt ljus.
Den är i sitt mörker så
tyst att minsta vak hörs som ett
eko över sjön
så hela kroppen
stelnar till i ett ryck.
Sen blir det
tyst igen, tills nästa vak eller
ljudet från en mygga
flyger förbi. Men i den
enorma tystnaden blir ljudet från myggan
som ett reaplan som flyger bara några meter ifrån.
Ännu en gång hoppar kroppen till för att sen falla in i sin
trans.
Sitter i
mörkret och väntar på att dagen ska
vakna till liv, i mörkret
känns det som en
evighet, tills
äntligen små små
ljusstrålar letar
sig fram mellan träden. Dom letar sig sakta fram tills dom
fyller
nu den vaknande
gryningen med sitt ljus.
Längtar så efter
värmen från solstrålarna som
smeker huden
med dommjukaste rörelser man kan föreställa sig.
Värmen som sen
sprider sig i små dansande rörelser i hela
kroppen, som letar sig in i minsta lilla cell.
Solstrålar som tinar upp den
frusna kroppen från den
kalla natten
och med sin
kärlek kramar
omsorgsfullt hela själen.
Disen på sjön har nu
dansat sig bort för denna natt, och gryningen
gäspar djupt och
lugnet sprider sig ikapp med solstrålarna som nu
har hittat fram och sprider sig över sjön.
Frid och
harmoni leker i glittret över sjön och fåglarna börjar
ta sina första
mjuka toner för dagen.
Jag tar ett
djupt andetag i den varma luften och
fyller kroppen
med
lycka!
Lycklig för att ännu en dag få vara
här, mitt i
nuet,
där
kärleken styr och råder.
Där
ingen kan kasta mig tillbaka till
dåtiden eller
framtiden!
Lycklig för att
kärleken håller mig kvar i nuet för att
njuta
just här och
nu!
Ungefär så:-)
Kram//
Marianne, din fe