Tålamod och tillit sätter inga gränser...

Att ha tålamod och tillit i svåra stunder ger dig en
styrka ingen kan rubba!
Att vänta och våga tro att allt blir bra ger dig en
oslagbar kraft!
Stäng inte flödet med negativa tankar, dom kommer
att hindra dig från ditt mål!
Våga trotsa! Våga tro!
Och du kommer att vinna!

Vänta, vänta och åter vänta.
Tiden måste blir rätt, saker måste landa på plats, stegen
fram till målet måste tas ett för ett.
Det går inte att hoppa över några steg för då får man börja 
om igen.
Efter vart steg man tagit så bör man vänta igen så kropp och 
själ hinner ikapp för att lägga känslorna och medvetenhetens
pussel på plats.
Att då ha tillit till att allt sker som det ska och låta tiden ha sin
gång är styrka och tillgång, men inte alls lätt alla gånger.
När man så innerligt djupt vill vara där framme vid målet
redan är det så lätt att försöka ta genvägar, men som i själva
verket blir rejäla omvägar.
För då får man vända om och titta var missade jag ett steg och
var väntade jag inte på att pusslet fick landa på plats? Det tar 
extra lång tid i letandet och åter igen ska kropp och själ lyfta
fram och bearbeta det som vi trodde vi kunde gömma undan.
Som när vi lägger ett pussel:
Vi kan inte gömma några bitar och tro att när vi lägger sista
biten är pusslet klart. Då kommer det att vara hål lite här och
där och pusslet förblir oklart. När vi letar fram dom gömda
bitarna och lägger dom på plats har vi skapat en helhet och vi
kan njuta av den vackra bild vi skapat.

Ibland kan väntan vara lång och tvivlen och negativiteten 
börjar tränga sig in och klamra sig fast i huvudet.
Egot börjar få plats och genast tar den tillfället till akt och
börjar nervärdera oss i sin fulla kraft.
Då har vi två val!
Att tro på egots lögner eller att slå tillbaka och plocka fram
kraften som finns inom oss, kraften från kärleken där vi vet
att egot egentligen inte finns.
Utan bara är något vi skapat i våran fantasi födda av rädslor.
Att veta det och slå tillbaka med en sådan kraft så egot flyger 
sin kos ger en oslagbar styrka. som ett berg ingen kan rubba.
Vid lång väntan är detta man kanske måste göra om och
om igen, för egot är en seg (ursäkta språket) jävel som så fort
vi tappar fokus snabbt smyger sig in igen. Men med träning
och åter träning blir det svårare och svårare för egot att nästla
sig in.

Våga trotsa! Våga tro!

Ha tålamod och tillit!

Men framför allt ge situationen den tid den behöver och 
pusselbitarna kommer att landa på plats och
du har vunnit!

Kramar//
Marianne, din fe

Tillsammans är vi starka...

Posten kom, hon gick ut och där i postlådan låg ett rosa kuvert.
Hon gick in med hoppfulla steg och iver om att få öppna
kuvertet, för hon såg att det rosa kuvertet var signerat med ett A.
Ett A som betyder att hon just fått ett brev från allra bästa vän.
En vänskap större än någon kan ana.
En vänskap djupare än alla hav tillsammans.
En vänskap där den villkorslösa kärleken är basen och grunden.
En orubblig kärlek som i evigheten alltid har funnits.
Väl inne öppnar hon brevet och börjar läsa. Rader som letar sig
in i själen från första bokstav till den sista. Där än en gång den
villkorslösa kärleken lyser igenom ord och meningar.
Ord och meningar som ändå fylls av hopp inför livet trots den
svåra stund hennes vän just går igenom. Hoppet om att allt en
dag ska falla på plats likt pusselbitarna i ett gigantiskt pussel.
En våg av värme går igenom kroppen och en stor
tacksamheten över att ha en vän som A sköljer över henne.
Tacksamheten sjunger i kropp och själ för i brevet står det om
evigheten och dess magiska kraft.
Magin som får två vänner att ställa den ena foten framför den
andra hur tunga stegen än är.
Magin som håller dessa vänners trötta kroppar uppe för att ge
stöd åt de själar som tränas och åter tränas.
Själar som tränas till större medvetenhet, visdom och genom
svårigheter förstå att kärlekens magi är basen i allt som finns.
Hon har nu läst klart brevet och trots tårar som mjukt faller ur
hennes ögon ler hela hennes själ.
Hon har just läst det vackraste brev hon någonsin läst och det
har fyllt hennes själ med det som får henne att fortsätta ställa
den ena foten framför den andra.
Brevet har fyllt henne med evighetens kärlek och hon vet att
med en vän som A vid sin sida kommer hon alltid att vara stark!

Tack min vän Anette (för mig Nettan) jag kommer
alltid att bära med mig detta brev och vara dig evigt 
tacksam för det vackraste rader jag läst.

Jag älskar dig VBN nu och i evigheten!

Att ha en vän vid sin sida i både svåra och glädje
stunder är en gudagåva!
Att våga blotta sitt inre för en vän är en styrka!
Att ensam lösa livet gåta och svårigheter är en
dumdristighet och jag önskar att alla kunde
förstå att:

Tillsammans är vi starka!

Kramar//
Marianne, din fe