Krigardotter

 

Vem är jag?

En bräcklig krigardotter, så känslig, så skör, så liten som den tunnaste tråd går jag av, i samma hundradels sekund när minsta lilla vindpust når mig.

Jag kryper ihop för att bli osynlig när vreden söker mig. Jag är snabb på att gömma mig, att försvinna. Som tåren den faller ner i det oändliga havet, blir jag ett med och försvinner helt i den stora stora massan.

Jag tar emot spått och förakt med mitt svärd och sköld. Dom är gjord av renaste guld och skiner och strålar så ögat bländas. Men efter anfallen är mina vapen till lera. Så trasiga och förstörda att dom rinner ur mina händer. Kvar står jag tomhänt, trött, utmattad och helt orkeslös.

Runt hörnet står tiden och väntar. Den kallar på mig. 

-Kom, se så kom och vila dig lite. Du behöver återhämta dig, se så kom. Jag lyssnar och går runt hörnet och till tiden. Tiden stäcker ut händerna och jag tar tacksamt emot. Jag får en knippe av insikter, lärdomar, visdom och tålamod. Jag får mod, styrka och kraft. Och det sista jag får av tiden är inlindat i den mjukaste sammet som finns. Och i den rödaste färg jag någonsin sett. Jag öppnar varsamt och där ligger tilliten och bultar likt ett hjärta. Tilliten är även fylld med kärlek. Den oändliga kärleken som bara tillit kan bära.

-Tack tiden!

Kroppen rätar nu åter ut sig och jag reser mig stark och med ett mod, bara en lejonhona besitter. Reser mig högre och upp ur havets stora massa. Jag skiner och strålar så det sprids ända ut i galaxerna.

Jag hör trummorna börjar vakna, och slår i en rytm som bara min kropp och själ känner igen. Trumslagen ökar och ökar och vibrationerna dansar sig fram i kroppen. Ja, det är min själs melodi.

Förvandlingen är nu fullbordad. Jag står nu åter stadigt och vet att ingen storm i världen kan få mig att ge vika. Min tråd är starkare än allt. Svärdet och skölden i mina händer är nu åter hela och skiner och strålar av renaste guld. Även dom har nu blivit starkare så spott och förakt smälter så fort dom når mina vapen.

Jag sträcker handen, svärdet så högt jag kan. Svärdet träffas av solens strålar och en ljuspelare bildas. Ljuspelaren skiner och strålar högt upp och på himlen blir den till ett regnbågsfyrverkeri.

Tiden ler mot mig, och svaret på min fråga blir nu:

-Nej!, Jag är ljusets krigardotter!

Med lite tid kan vi omfamna den situation vi befinner oss i, ge oss tålamod att finna förståelse. 

Att ta tillbaka sitt mod, styrka, kraft och självkärlek gör att vi står skinande starka inför nästa steg på vår väg.

Kramar Marianne