Det brinner i huvudet

 

Det brinner i huvudet,

allt går runt om och om igen.

Tankarna kommer upp till ytan, jag tittar och ser dom.

Jag analyserar, avfärdar och släpper.

En ny tanke kommer och samma process startar.

En ny tanke, en ny tanke, plockar upp och släpper, plockar upp och släpper.

Febrilt letar jag lösningar.

Jag lyfter alla stenar jag ser. Stenarna blir snabbt till sanden på en strand.

Korn för korn plockar jag upp, vänder och vrider, ser, tolkar och släpper ner.

Tar upp nästa korn.....

Sandslott för sandslott ställs på stranden.

Vågen sveper in och alla sandslott sinar ut i ett ända svep.

Kornen läggs tillbaka eller faller tillbaka ner i sanden. Det blir slätt igen.

Som att slotten aldrig stått där.

Jag tittar snabbt över stranden, ser åt höger, ser åt vänster. Paniken ökar i varje blick.

Ögonen spärras upp, letar febrilt, men ser ingenting.

Inte ett ända sandslott står kvar.

Stranden glänser lite av vattnet som nyss sköljt över.

For fram från havet, in och förgjort alls som nyss stod där.

Jag sätter mig ner helt utmattad av alla korn jag nyss plockat upp, och omsorgsfullt lagt på precis exakt rätt plats.

Ett efter ett, hundra för hundra, tusen för tusen, miljoner för miljoner.

Sandslotten stod ju där. Flera tusen slott stod ju där.

Dom var vackra, höga och var fulla av hopp.

Ja nu hade jag hittat lösningen.

Nu såg jag tydligt hur jag skulle göra för att framtiden skulle bli bra.

Jag kände mig glad och stolt. Jag kände en styrka. Jag kände frid.

Nu satt jag åter ner, vågen kom från ingenstans.

Vågen tog med sig allt jag nyss byggt upp.

Vågen tog med sig hela mitt inre.

Jag sitter nu ner i sanden, sitter på den släta plana stranden.

Måste andas, måste tömma huvudet igen, måste ladda om mitt inre batteri.

Sen kommer en tanke och en till och en till.

Lyfter på stenar, stenar blir till sandkorn.

En efter en, om och om igen.

Bara ett korn till, bara ett till........💖

När livet kastas ikull och framtiden är gömd i stunden, och vi letar svaren och lösningarna febrilt.

Låt bara tankarna få komma och gå. Se dom, känn dom, släpp dom sen.

När tiden är inne kommer svaren och lösningarna, våga tro, våga hoppas.

Med din tillit kan du lugnt följa processens alla steg i lugn och ro.

Stressa inte fram lösningar, hoppa inte över stegen i processen det kan göra att du gör fel val och får backa och börja om längre fram.

Du bär styrkan inom dig, och framför allt du är trygg precis här och nu.

Kramar Marianne

Två steg fram och ett steg tillbaka

 

Ett steg fram och två steg tillbaka.

Ja så brukar vi säga men jag väljer här och nu att ändra på det uttrycket.

För jag vill framåt på min väg. (men idag tog jag ett steg tillbaka, för en liten stund)

Två steg fram, ett steg tillbaka.

Vilket steg bör jag fokusera på?

Vilket steg bör jag ge energi till?

Vilket steg tar mig vidare på min resa?

Kan jag acceptera det där steget som backade ett steg?

Kan jag förstå att just det steget ändå tillhör resan?

Kan det steget visa mig något jag ännu inte sett?

Vill just det steget också ha kärlek?

I livets alla processer när stora livsförändringar görs. Blir det just så, 

Två steg fram, ett steg tillbaka. Vi hamnar genast i obalans.

Och allt för ofta börjar vi slå på oss själva, eller hamnar i gnagande orostankar.

Vi börjar fokusera på tillbaka steget.

Vi slår på strålkastaren och tar fram förstoringsglaset och tunnelseendet är ett faktum.

Vi ger energi till steget vi gick bakåt med så det steget blir större och större.

Vi tappar på riktigt balansen.

Vi kan absolut se det steget, bekräfta det, försöka förstå och acceptera det.

Kanske var det ändå någonting som skulle belysas, för att sen omfamna det.

Ge all våran kärlek till det för att sen kunna släppa det.

Zooma ut, vrid strålkastaren till stegen som tog oss framåt.

Fokusera och ge energi till framstegen och framstegen blir fler och fler.

Tack för att jag har styrkan att hålla kvar fokuset på det steg som tagit mig framåt på min resa.

Tack för att jag besitter visdomen om att jag vet att båda stegen är välkomna.

Men att jag väljer en stund att ge mer energi och kärlek till mina framsteg.

Jag ställer nu båda mina fötter på marken.

Jag tar några djupa andetag, jag står stadigt igen.

Balansen är återkallad.

Jag står och känner in och för varje andetag infinner sig harmonin i min kropp.

-Så nu är jag redo för nästa steg.

Jag valde att ta ett steg framåt.

Kramar Marianne

Harrjön och naturens helande magi

En morgon i Harrjön.

Solen går upp, dagen gäspar. 

För varje liten solstråle som letar sig farm, vaknar dagen mer och mer.

Fåglarna som möter morgonens energier, fyller sina halsar och stämmer  in i sång.

Dom hör varandra och fågel för fågel fyller sina halsar.

Snart hör man skogens allra egna kör i en ljuv melodi.

Myrorna som varit vakna sedan flera timmar, stannar upp, om bara för en sekund, lyssnar och tar några djupa andetag.

Fyllda med lugn, harmoni, kärlek och kraft stretar dom vidare med dagens sysslor.

Gräset som varit tungt och kallt av nattens dagg, börjar nu torka och bli varm av solens strålar.

Varje litet strå reser sig, strå för strå vajar nu tryggt i den svaga morgonbrisen.

Lyfter blicken, i ljusskenet ser man hur humlor, bin och fjärilar redan är i full gång.

Med ett samspel så kärleksfullt dom emellan, lämnar dom plats åt varandra.

Dom delar omsorgsfullt av allt som naturen givit dom.

Ett vak hörs ifrån sjön. Fisken som just hoppat upp vänder i luften och dyker ner till sin värld.

Ringarna på vattnet blir större och större för att sakta avta. Ytan blir blank.

Solens strålar har letat sig fram även där, så det glittrar magiskt.

Längre ut på sjön ser man ännu ett vak, och ett till strax där bredvid.

Jag gör som myrorna, tar några djupa andetag. Fyller hela mig med den vackra, glada och harmoniska energin. Som bara en morgon i Harrsjön kan ge. 

Jag reser mig stark, trygg och full av kärlek.

Och som skogens kör, sjunger och trallar jag och blickar mot dagens äventyr.

Att finna en plats i naturen där vi kan stanna upp, titta oss omkring och ta några djupa andetag. 

Känna friden och harmonin i att vara här och nu och ett med allt.

Skapar och ger oss en sådan underbar och styrkande energi, att vi likt grässtrået stå tryggt och stadigt.

Kram Marianne

 

 

Krigardotter

 

Vem är jag?

En bräcklig krigardotter, så känslig, så skör, så liten som den tunnaste tråd går jag av, i samma hundradels sekund när minsta lilla vindpust når mig.

Jag kryper ihop för att bli osynlig när vreden söker mig. Jag är snabb på att gömma mig, att försvinna. Som tåren den faller ner i det oändliga havet, blir jag ett med och försvinner helt i den stora stora massan.

Jag tar emot spått och förakt med mitt svärd och sköld. Dom är gjord av renaste guld och skiner och strålar så ögat bländas. Men efter anfallen är mina vapen till lera. Så trasiga och förstörda att dom rinner ur mina händer. Kvar står jag tomhänt, trött, utmattad och helt orkeslös.

Runt hörnet står tiden och väntar. Den kallar på mig. 

-Kom, se så kom och vila dig lite. Du behöver återhämta dig, se så kom. Jag lyssnar och går runt hörnet och till tiden. Tiden stäcker ut händerna och jag tar tacksamt emot. Jag får en knippe av insikter, lärdomar, visdom och tålamod. Jag får mod, styrka och kraft. Och det sista jag får av tiden är inlindat i den mjukaste sammet som finns. Och i den rödaste färg jag någonsin sett. Jag öppnar varsamt och där ligger tilliten och bultar likt ett hjärta. Tilliten är även fylld med kärlek. Den oändliga kärleken som bara tillit kan bära.

-Tack tiden!

Kroppen rätar nu åter ut sig och jag reser mig stark och med ett mod, bara en lejonhona besitter. Reser mig högre och upp ur havets stora massa. Jag skiner och strålar så det sprids ända ut i galaxerna.

Jag hör trummorna börjar vakna, och slår i en rytm som bara min kropp och själ känner igen. Trumslagen ökar och ökar och vibrationerna dansar sig fram i kroppen. Ja, det är min själs melodi.

Förvandlingen är nu fullbordad. Jag står nu åter stadigt och vet att ingen storm i världen kan få mig att ge vika. Min tråd är starkare än allt. Svärdet och skölden i mina händer är nu åter hela och skiner och strålar av renaste guld. Även dom har nu blivit starkare så spott och förakt smälter så fort dom når mina vapen.

Jag sträcker handen, svärdet så högt jag kan. Svärdet träffas av solens strålar och en ljuspelare bildas. Ljuspelaren skiner och strålar högt upp och på himlen blir den till ett regnbågsfyrverkeri.

Tiden ler mot mig, och svaret på min fråga blir nu:

-Nej!, Jag är ljusets krigardotter!

Med lite tid kan vi omfamna den situation vi befinner oss i, ge oss tålamod att finna förståelse. 

Att ta tillbaka sitt mod, styrka, kraft och självkärlek gör att vi står skinande starka inför nästa steg på vår väg.

Kramar Marianne