Natten är mörk, fuktig och sval.
På sjön dansar långsamt disen sig fram och fyller mörkret med
ett litet svagt ljus.
Den är i sitt mörker så tyst att minsta vak hörs som ett eko över sjön
så hela kroppen stelnar till i ett ryck.
Sen blir det tyst igen, tills nästa vak eller ljudet från en mygga
flyger förbi. Men i den enorma tystnaden blir ljudet från myggan
som ett reaplan som flyger bara några meter ifrån.
Ännu en gång hoppar kroppen till för att sen falla in i sin trans.
Sitter i mörkret och väntar på att dagen ska vakna till liv, i mörkret
känns det som en evighet, tills äntligen små små ljusstrålar letar
sig fram mellan träden. Dom letar sig sakta fram tills dom fyller
nu den vaknande gryningen med sitt ljus.
Längtar så efter värmen från solstrålarna som smeker huden
med dommjukaste rörelser man kan föreställa sig.
Värmen som sen sprider sig i små dansande rörelser i hela
kroppen, som letar sig in i minsta lilla cell.
Solstrålar som tinar upp den frusna kroppen från den kalla natten
och med sin kärlek kramar omsorgsfullt hela själen.
Disen på sjön har nu dansat sig bort för denna natt, och gryningen
gäspar djupt och lugnet sprider sig ikapp med solstrålarna som nu
har hittat fram och sprider sig över sjön.
Frid och harmoni leker i glittret över sjön och fåglarna börjar
ta sina första mjuka toner för dagen.
Jag tar ett djupt andetag i den varma luften och fyller kroppen
med lycka!
Lycklig för att ännu en dag få vara här, mitt i nuet,
där kärleken styr och råder.
Där ingen kan kasta mig tillbaka till dåtiden eller framtiden!
Lycklig för att kärleken håller mig kvar i nuet för att njuta
just här och nu!
Ungefär så:-)
Kram//
Marianne, din fe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv gärna några rader...