Hur
hjälper man någon som har
sorg??
Hur finns man till utan att vara för jobbig?
Hur är man ett stöd när man inte är i närheten?
Hur skänker man sin djupaste medkänsla när man står utanför?
Frågorna är och blir många när man har någon i sin närhet som har sorg.
Frågor som man frågar sig om och om igen.
Kan jag ringa nu?
Kan jag höra av mig?
Jag vill ju sända min omtanke och
kärlek,
men vill och
orkas det tas emot?
Blir han/hon
ledsen om jag inte sänder min omtanke?
Känner han/hon att jag inte bryr mig om jag inte sänder min kärlek?
Men av
omtanke vill jag lämna han/hon ifred
så att i ensamheten kan sorgen och känslorna få flöda fritt.
Av omtanke
väntar jag tills han/hon hör av sig
och själv vill prata eller känna närhet.
Man
väger varje tanke med omsorg och kärlek.
Men
hur vet man att man tänker rätt?
Hur vet man att man handlar rätt?
För det ända jag vill är ju att
kramas, trösta och
vara den klippa som han/hon kan luta sig emot.
Har man
sorg så gråter hela
själen och
man har
svårt att se något ljust i framtiden.
Man finner ingen
livsgnista och man väljer ensamheten när sorgen är som tyngst.
Det är så viktigt att låta sorgen komma ut, att låta den
djupaste sorg
ta tag i kroppen och fullkomligt kvida och vrida sig.
Låta
tårar strömma ner för kinderna.
Inte förns man
släppt taget och låtit sorgen få ta över kan det
börja släppa i kroppen och man känner sig lite lättare och lättare för varje dag som går.
Tillslut kommer livsgnistan tillbaka, tillslut ser man
ljusare på framtiden.
Tillslut kan man känna harmoni och
lycka igen.
På
vägen dit är sina
kära och vänner så viktigt!
Ett sätt att
släppa ut sorg är också att
prata om den.
Ju mer man pratar ju mer släpper man ut.
Vänner som
lyssnar.
Vänner som
finns där.
Vänner som
stöttar i svåra frågor blir så mycket värt.
Att få ligga i
famnen på den man älskar och bara få känna
kärleken
och få känna sig liten och ompysslad en stund.
Att
våga visa sin sorg kan vara
svårt, jag vet det!
Man vill inte vara till last för sina nära och kära.
Det man
glömmer bort mitt i sin sorg är att
alla sina nära och kära bara står där och
väntar!
Väntar på att få
finnas till där och stötta.
Väntar på att få ge all den
kärlek som de bär på.
Väntar på att
lyssna.
Sorg är ingenting som varar för
evigt, även om det känns så när man är mitt i den.
Dagarna som går tar dig
närmare den ljusa tiden.
Efter regn kommer
solsken och desamma är det med sorgen.
Den lättar och släpper taget för var dag som går.
Hjälp varandra där ute.
Våga vara där.
Våga be om hjälp.
Med ömhet och kärlek så övervinner vi allt <3 font="font">
Massor av kärlek//
Marianne
