Det brinner i huvudet

 

Det brinner i huvudet,

allt går runt om och om igen.

Tankarna kommer upp till ytan, jag tittar och ser dom.

Jag analyserar, avfärdar och släpper.

En ny tanke kommer och samma process startar.

En ny tanke, en ny tanke, plockar upp och släpper, plockar upp och släpper.

Febrilt letar jag lösningar.

Jag lyfter alla stenar jag ser. Stenarna blir snabbt till sanden på en strand.

Korn för korn plockar jag upp, vänder och vrider, ser, tolkar och släpper ner.

Tar upp nästa korn.....

Sandslott för sandslott ställs på stranden.

Vågen sveper in och alla sandslott sinar ut i ett ända svep.

Kornen läggs tillbaka eller faller tillbaka ner i sanden. Det blir slätt igen.

Som att slotten aldrig stått där.

Jag tittar snabbt över stranden, ser åt höger, ser åt vänster. Paniken ökar i varje blick.

Ögonen spärras upp, letar febrilt, men ser ingenting.

Inte ett ända sandslott står kvar.

Stranden glänser lite av vattnet som nyss sköljt över.

For fram från havet, in och förgjort alls som nyss stod där.

Jag sätter mig ner helt utmattad av alla korn jag nyss plockat upp, och omsorgsfullt lagt på precis exakt rätt plats.

Ett efter ett, hundra för hundra, tusen för tusen, miljoner för miljoner.

Sandslotten stod ju där. Flera tusen slott stod ju där.

Dom var vackra, höga och var fulla av hopp.

Ja nu hade jag hittat lösningen.

Nu såg jag tydligt hur jag skulle göra för att framtiden skulle bli bra.

Jag kände mig glad och stolt. Jag kände en styrka. Jag kände frid.

Nu satt jag åter ner, vågen kom från ingenstans.

Vågen tog med sig allt jag nyss byggt upp.

Vågen tog med sig hela mitt inre.

Jag sitter nu ner i sanden, sitter på den släta plana stranden.

Måste andas, måste tömma huvudet igen, måste ladda om mitt inre batteri.

Sen kommer en tanke och en till och en till.

Lyfter på stenar, stenar blir till sandkorn.

En efter en, om och om igen.

Bara ett korn till, bara ett till........💖

När livet kastas ikull och framtiden är gömd i stunden, och vi letar svaren och lösningarna febrilt.

Låt bara tankarna få komma och gå. Se dom, känn dom, släpp dom sen.

När tiden är inne kommer svaren och lösningarna, våga tro, våga hoppas.

Med din tillit kan du lugnt följa processens alla steg i lugn och ro.

Stressa inte fram lösningar, hoppa inte över stegen i processen det kan göra att du gör fel val och får backa och börja om längre fram.

Du bär styrkan inom dig, och framför allt du är trygg precis här och nu.

Kramar Marianne

Två steg fram och ett steg tillbaka

 

Ett steg fram och två steg tillbaka.

Ja så brukar vi säga men jag väljer här och nu att ändra på det uttrycket.

För jag vill framåt på min väg. (men idag tog jag ett steg tillbaka, för en liten stund)

Två steg fram, ett steg tillbaka.

Vilket steg bör jag fokusera på?

Vilket steg bör jag ge energi till?

Vilket steg tar mig vidare på min resa?

Kan jag acceptera det där steget som backade ett steg?

Kan jag förstå att just det steget ändå tillhör resan?

Kan det steget visa mig något jag ännu inte sett?

Vill just det steget också ha kärlek?

I livets alla processer när stora livsförändringar görs. Blir det just så, 

Två steg fram, ett steg tillbaka. Vi hamnar genast i obalans.

Och allt för ofta börjar vi slå på oss själva, eller hamnar i gnagande orostankar.

Vi börjar fokusera på tillbaka steget.

Vi slår på strålkastaren och tar fram förstoringsglaset och tunnelseendet är ett faktum.

Vi ger energi till steget vi gick bakåt med så det steget blir större och större.

Vi tappar på riktigt balansen.

Vi kan absolut se det steget, bekräfta det, försöka förstå och acceptera det.

Kanske var det ändå någonting som skulle belysas, för att sen omfamna det.

Ge all våran kärlek till det för att sen kunna släppa det.

Zooma ut, vrid strålkastaren till stegen som tog oss framåt.

Fokusera och ge energi till framstegen och framstegen blir fler och fler.

Tack för att jag har styrkan att hålla kvar fokuset på det steg som tagit mig framåt på min resa.

Tack för att jag besitter visdomen om att jag vet att båda stegen är välkomna.

Men att jag väljer en stund att ge mer energi och kärlek till mina framsteg.

Jag ställer nu båda mina fötter på marken.

Jag tar några djupa andetag, jag står stadigt igen.

Balansen är återkallad.

Jag står och känner in och för varje andetag infinner sig harmonin i min kropp.

-Så nu är jag redo för nästa steg.

Jag valde att ta ett steg framåt.

Kramar Marianne

Harrjön och naturens helande magi

En morgon i Harrjön.

Solen går upp, dagen gäspar. 

För varje liten solstråle som letar sig farm, vaknar dagen mer och mer.

Fåglarna som möter morgonens energier, fyller sina halsar och stämmer  in i sång.

Dom hör varandra och fågel för fågel fyller sina halsar.

Snart hör man skogens allra egna kör i en ljuv melodi.

Myrorna som varit vakna sedan flera timmar, stannar upp, om bara för en sekund, lyssnar och tar några djupa andetag.

Fyllda med lugn, harmoni, kärlek och kraft stretar dom vidare med dagens sysslor.

Gräset som varit tungt och kallt av nattens dagg, börjar nu torka och bli varm av solens strålar.

Varje litet strå reser sig, strå för strå vajar nu tryggt i den svaga morgonbrisen.

Lyfter blicken, i ljusskenet ser man hur humlor, bin och fjärilar redan är i full gång.

Med ett samspel så kärleksfullt dom emellan, lämnar dom plats åt varandra.

Dom delar omsorgsfullt av allt som naturen givit dom.

Ett vak hörs ifrån sjön. Fisken som just hoppat upp vänder i luften och dyker ner till sin värld.

Ringarna på vattnet blir större och större för att sakta avta. Ytan blir blank.

Solens strålar har letat sig fram även där, så det glittrar magiskt.

Längre ut på sjön ser man ännu ett vak, och ett till strax där bredvid.

Jag gör som myrorna, tar några djupa andetag. Fyller hela mig med den vackra, glada och harmoniska energin. Som bara en morgon i Harrsjön kan ge. 

Jag reser mig stark, trygg och full av kärlek.

Och som skogens kör, sjunger och trallar jag och blickar mot dagens äventyr.

Att finna en plats i naturen där vi kan stanna upp, titta oss omkring och ta några djupa andetag. 

Känna friden och harmonin i att vara här och nu och ett med allt.

Skapar och ger oss en sådan underbar och styrkande energi, att vi likt grässtrået stå tryggt och stadigt.

Kram Marianne

 

 

Krigardotter

 

Vem är jag?

En bräcklig krigardotter, så känslig, så skör, så liten som den tunnaste tråd går jag av, i samma hundradels sekund när minsta lilla vindpust når mig.

Jag kryper ihop för att bli osynlig när vreden söker mig. Jag är snabb på att gömma mig, att försvinna. Som tåren den faller ner i det oändliga havet, blir jag ett med och försvinner helt i den stora stora massan.

Jag tar emot spått och förakt med mitt svärd och sköld. Dom är gjord av renaste guld och skiner och strålar så ögat bländas. Men efter anfallen är mina vapen till lera. Så trasiga och förstörda att dom rinner ur mina händer. Kvar står jag tomhänt, trött, utmattad och helt orkeslös.

Runt hörnet står tiden och väntar. Den kallar på mig. 

-Kom, se så kom och vila dig lite. Du behöver återhämta dig, se så kom. Jag lyssnar och går runt hörnet och till tiden. Tiden stäcker ut händerna och jag tar tacksamt emot. Jag får en knippe av insikter, lärdomar, visdom och tålamod. Jag får mod, styrka och kraft. Och det sista jag får av tiden är inlindat i den mjukaste sammet som finns. Och i den rödaste färg jag någonsin sett. Jag öppnar varsamt och där ligger tilliten och bultar likt ett hjärta. Tilliten är även fylld med kärlek. Den oändliga kärleken som bara tillit kan bära.

-Tack tiden!

Kroppen rätar nu åter ut sig och jag reser mig stark och med ett mod, bara en lejonhona besitter. Reser mig högre och upp ur havets stora massa. Jag skiner och strålar så det sprids ända ut i galaxerna.

Jag hör trummorna börjar vakna, och slår i en rytm som bara min kropp och själ känner igen. Trumslagen ökar och ökar och vibrationerna dansar sig fram i kroppen. Ja, det är min själs melodi.

Förvandlingen är nu fullbordad. Jag står nu åter stadigt och vet att ingen storm i världen kan få mig att ge vika. Min tråd är starkare än allt. Svärdet och skölden i mina händer är nu åter hela och skiner och strålar av renaste guld. Även dom har nu blivit starkare så spott och förakt smälter så fort dom når mina vapen.

Jag sträcker handen, svärdet så högt jag kan. Svärdet träffas av solens strålar och en ljuspelare bildas. Ljuspelaren skiner och strålar högt upp och på himlen blir den till ett regnbågsfyrverkeri.

Tiden ler mot mig, och svaret på min fråga blir nu:

-Nej!, Jag är ljusets krigardotter!

Med lite tid kan vi omfamna den situation vi befinner oss i, ge oss tålamod att finna förståelse. 

Att ta tillbaka sitt mod, styrka, kraft och självkärlek gör att vi står skinande starka inför nästa steg på vår väg.

Kramar Marianne

Förståelsen bär på förlåtelsen i sin famn...

Går du och bär på tunga känslor som ilska, hat, förakt,
bitterhet, rädslor mm.
Känslor som skapats av yttre omständigheter eller något du
själv gjort?
Känslor som dessa äter upp din egen frid och lycka!
Känslor som dessa tynger varje steg du tar!
När du väljer att förstå varför eller hur det kunde bli som det blev,
kan du förlåta!

Förståelsen bär på förlåtelsen i sin famn!

När du förlåter blir du fri och dom tunga känslorna
lämnar din kropp och du kan gå med lätta steg mot
nya oanade möjligheter!



Alla hamnar vi någon gång i livet i situationer som skapar känslor
som ovan. Känslor som slår omkull oss och får oss att tappa
fokus på det som är den egentliga orsaken till tumulten.
Känslorna far iväg med en rasande fart och vi följer blint med
och spelar med dess ibland falska framfart. Utan att tänka på varför
eller hur kunde det bli såhär? Vi är snabba på att göra någon
eller något till boven till dramat och glömmer vår egen del i
hur situationen kunde uppstå.


Vi glömmer även bort att känslor som dessa tynger hela våran
själ och tar en massa energi ifrån oss som vi behöver till oss
själva. Som svarta ner våran omgivning och vi får svårt att se
det som faktiskt är underbart runt oss, allt blir bara svart.

Det är självklart att vi måste få reagera om vi hamnar i situationer
som får oss ur balans, Som får oss att bli sårade eller rasande.
Det är inte det jag menar, det vill jag verkligen understryka.
Jag vill bara förmedla att när känslostormarna har lagt sig och
spelat ut sitt spel så kommer en tid när vi i lugn och ro kan
zooma ut och välja att förstå och inse och acceptera.
Det är här det hårda jobbet kommer. Ska vi fortsätta att bära
med oss dom tunga känslorna och vägra se varför och hur.
Eller väljer vi att zooma ut och se helheten och förståelsen i
varför och hur.

När vi väljer att förstå så har vi låst upp för att friden åter
kan få plats i våran kropp och själ. Den tunga geggan vi
burit på lämnar kroppen och skapar plats åt den lätta harmonin
som lätt svävar in och omfamnar med öm kärlek.
Vi blir lätta i stegen och fri att gå framåt mot nya oanade möjligheter.
Möjligheter som kanske lyfter oss till skyarna.
Möjligheter som kanske bär oss fram till våra önskningar.
Möjligheter som kanske, ja kanske får ett fyrverkeri att explodera
och glittret lyser upp vägen vi går på.


Fatta tag i nyckeln som låser upp,
vrid om och bli fri att möta dina möjligheter!


Kramar//
Marainne, din fe

Tålamod och tillit sätter inga gränser...

Att ha tålamod och tillit i svåra stunder ger dig en
styrka ingen kan rubba!
Att vänta och våga tro att allt blir bra ger dig en
oslagbar kraft!
Stäng inte flödet med negativa tankar, dom kommer
att hindra dig från ditt mål!
Våga trotsa! Våga tro!
Och du kommer att vinna!

Vänta, vänta och åter vänta.
Tiden måste blir rätt, saker måste landa på plats, stegen
fram till målet måste tas ett för ett.
Det går inte att hoppa över några steg för då får man börja 
om igen.
Efter vart steg man tagit så bör man vänta igen så kropp och 
själ hinner ikapp för att lägga känslorna och medvetenhetens
pussel på plats.
Att då ha tillit till att allt sker som det ska och låta tiden ha sin
gång är styrka och tillgång, men inte alls lätt alla gånger.
När man så innerligt djupt vill vara där framme vid målet
redan är det så lätt att försöka ta genvägar, men som i själva
verket blir rejäla omvägar.
För då får man vända om och titta var missade jag ett steg och
var väntade jag inte på att pusslet fick landa på plats? Det tar 
extra lång tid i letandet och åter igen ska kropp och själ lyfta
fram och bearbeta det som vi trodde vi kunde gömma undan.
Som när vi lägger ett pussel:
Vi kan inte gömma några bitar och tro att när vi lägger sista
biten är pusslet klart. Då kommer det att vara hål lite här och
där och pusslet förblir oklart. När vi letar fram dom gömda
bitarna och lägger dom på plats har vi skapat en helhet och vi
kan njuta av den vackra bild vi skapat.

Ibland kan väntan vara lång och tvivlen och negativiteten 
börjar tränga sig in och klamra sig fast i huvudet.
Egot börjar få plats och genast tar den tillfället till akt och
börjar nervärdera oss i sin fulla kraft.
Då har vi två val!
Att tro på egots lögner eller att slå tillbaka och plocka fram
kraften som finns inom oss, kraften från kärleken där vi vet
att egot egentligen inte finns.
Utan bara är något vi skapat i våran fantasi födda av rädslor.
Att veta det och slå tillbaka med en sådan kraft så egot flyger 
sin kos ger en oslagbar styrka. som ett berg ingen kan rubba.
Vid lång väntan är detta man kanske måste göra om och
om igen, för egot är en seg (ursäkta språket) jävel som så fort
vi tappar fokus snabbt smyger sig in igen. Men med träning
och åter träning blir det svårare och svårare för egot att nästla
sig in.

Våga trotsa! Våga tro!

Ha tålamod och tillit!

Men framför allt ge situationen den tid den behöver och 
pusselbitarna kommer att landa på plats och
du har vunnit!

Kramar//
Marianne, din fe

Tillsammans är vi starka...

Posten kom, hon gick ut och där i postlådan låg ett rosa kuvert.
Hon gick in med hoppfulla steg och iver om att få öppna
kuvertet, för hon såg att det rosa kuvertet var signerat med ett A.
Ett A som betyder att hon just fått ett brev från allra bästa vän.
En vänskap större än någon kan ana.
En vänskap djupare än alla hav tillsammans.
En vänskap där den villkorslösa kärleken är basen och grunden.
En orubblig kärlek som i evigheten alltid har funnits.
Väl inne öppnar hon brevet och börjar läsa. Rader som letar sig
in i själen från första bokstav till den sista. Där än en gång den
villkorslösa kärleken lyser igenom ord och meningar.
Ord och meningar som ändå fylls av hopp inför livet trots den
svåra stund hennes vän just går igenom. Hoppet om att allt en
dag ska falla på plats likt pusselbitarna i ett gigantiskt pussel.
En våg av värme går igenom kroppen och en stor
tacksamheten över att ha en vän som A sköljer över henne.
Tacksamheten sjunger i kropp och själ för i brevet står det om
evigheten och dess magiska kraft.
Magin som får två vänner att ställa den ena foten framför den
andra hur tunga stegen än är.
Magin som håller dessa vänners trötta kroppar uppe för att ge
stöd åt de själar som tränas och åter tränas.
Själar som tränas till större medvetenhet, visdom och genom
svårigheter förstå att kärlekens magi är basen i allt som finns.
Hon har nu läst klart brevet och trots tårar som mjukt faller ur
hennes ögon ler hela hennes själ.
Hon har just läst det vackraste brev hon någonsin läst och det
har fyllt hennes själ med det som får henne att fortsätta ställa
den ena foten framför den andra.
Brevet har fyllt henne med evighetens kärlek och hon vet att
med en vän som A vid sin sida kommer hon alltid att vara stark!

Tack min vän Anette (för mig Nettan) jag kommer
alltid att bära med mig detta brev och vara dig evigt 
tacksam för det vackraste rader jag läst.

Jag älskar dig VBN nu och i evigheten!

Att ha en vän vid sin sida i både svåra och glädje
stunder är en gudagåva!
Att våga blotta sitt inre för en vän är en styrka!
Att ensam lösa livet gåta och svårigheter är en
dumdristighet och jag önskar att alla kunde
förstå att:

Tillsammans är vi starka!

Kramar//
Marianne, din fe

Mitt ljus brinner för er...

En dikt från min själ till dina älskade efterlevande:

Att låta känslan få tala
Att låta känslan få leva
Att låta känslan få riva tag i det onda
Att låta känslan få kasta omkull
Att låta känslan få mig att ligga ner en stund
Att låta känslan få omfamna och ge tröst
Att låta känslan omge med villkorslös kärlek
Att låta känslan visa tacksamhet för tiden vi 
fick
Att låta känslan få tala om att döden inte är 
slutet
Att låta känslan få tala om att vi hör ihop nu och 
för alltid
Att låta känslan få tala om att du vandrar vid min sida 
i en dimension där jag inte med ögat kan se, men i min 
känsla känner jag din eviga närhet

Jag tillåter känslan och välkomnar den för jag vet att den
kommer att trösta mig, fylla mig med kärlek och tillslut
kommer min känsla göra mig hel!


Tack för den korta tid vi fick, du berikade mitt liv!


Mina tankar är hos er mina fina:
Marita
Nettan
Amanda
Monica m fl

Jag älskar er!
Mitt ljus brinner för er och i mina böner och i min inre syn
ser jag änglar hos er som omfamnar med villkorslös kärlek
och tröst!

Varmaste kramar//
Marianne

Mot nya äventyr...

Att släppa det gamla kan ibland vara svårt!
Att våga gå framåt kan ibland vara lika svårt!
Ta mod att börja gå för där framför dig väntar 
äventyr som vill att du ska uppleva dom!

Vi är många som gör både stora och små förändringar i
våra liv nu. Och det är ingen slump för energierna runt
oss nu manar oss att släppa det som inte fungerar i våra
liv. Det som inte ger oss glädje, harmoni, trygghet,
kärlek mm är det dax att vi släpper nu.
Det som hindrar och försvårar våran väg framåt som
gör att vi stannar kvar i geggan vi fastnat i, det ska bort
nu!
Det kan var ett jobb som du inte trivs på, en kärlekslös
relation, vänner som tar mer än de ger, ditt sätt att tänka,
mm samtliga situationer som får dig förminskad.

Energierna får fler och fler att vakna upp och se
på sina livssituationer men nya ögon. Sakta men säkert
väcks vi ur bubblan vi levt i kanske i många år.
Våran medvetenhet om livet blir starkare och vi blickar
inåt och se oss själva med kärlek som vi inte gjort på
många många år.
Vi börjar förstå att vi är värda all kärlek från oss själva
och det medför att vi ger oss själva det vi innerst inne
önskar.

Det krävs mycket mod och kraft att genomföra stora
förändringar och det kostar ibland många tårar.
Men det är det som är livet, när vi möter hinder ibland
stora som berg så måste vi ändå över dom. Vi kan inte 
sätta oss ner och tro att berget en dag ska flytta sig.
Det är våran uppgift att lösa läxan om hur vi smidigast
kan ta oss över berget.
När vi väl är över har vi på vägen lärt oss en massa saker
och vår visdom och lärdom har vuxit enormt.
Vi blev även mycket starkare både i kropp och själ vårt
självförtroende och självkänsla växte och rädslan för
nya berg minskade för nu vet vi att vi klarar detta.

Står du vid berget eller har du satt dig ner i väntan om att
det ska flytta sig?
Till dig vill jag med kärlek säga:

Du har kraften att skapa det förändringar
du behöver göra i ditt liv!

Förändringar som leder dig till nya äventyr
som bara väntar på att du ska uppleva dom.

Äventyr som om du vill kan fylla med kärlek!

Ingenting är omöjligt

Kramar//
Marianne, din fe